En ny demo med Marmalade Souls landar i brevlådan. När jag
spelar igenom den så kan jag bara konstatera att duon
Michael och Johanna Klemmé har gjort det igen. Det här är
tre egenhändigt skrivna spår vilka alla står med
bootsklackarna fast förankrade i 40 års anglosaxisk
poptradition.

Det må vara hänt att det var Buddy Holly & The Crickets som
tipsade alla engelska tonåringar om den klassiska
popgruppsuppställningen med tre gitarrer och trummor. För
att inte tala om den mångstämmiga sången. Men det var
grupper som The Beatles, The Hollies, The Ivy Leauge och The
Who som förde det vidare ut över världen.

Bland det bästa som gjorts inom svensk pophistoria de
senaste decennierna var när Per Gessle och Nisse Hellberg
gjorde albumet The Lonely Boys (som bilaga till Mats Olssons
excellenta bok med samma namn). Det skulle föreställa denna
grupps enda album, inspelat i slutet av 60-talet. En platta
som formligen välte allt i sin väg.

De här inspelningarna ligger i samma klass. Att duon precis
fattat vad det handlar om bevisas i slutet av sista spåret
när någon kastar in ett "Wow" precis innan trummisen slår av
låten. Finns det inga A&R gubbar med öron i den svenska
skivbolagsbranschen (Lasse Lindbom, var är du?). Om så vore

fallet skulle den här duon ha skivkontrakt för länge sedan.

Den enda invändningen jag har mot den här plattan är att den
är alldeles för kort.

4/5

Marmalade Souls, Michael och Johanna Klemmé, har synts och
hörts både här och där på små mysiga scener i Östersund den
senaste tiden. Nu har det äkta paret gjort en trespårs demo
där de på nytt bevisar sin stora kärlek till Beatles och
förmågan att återvinna det där magiska 60-tals soundet utan
att det låter det minsta dammigt. "My Heart Belongs To You".
"Daydreams" och "Yeah Yeah" (med ett snyggt lån från introt
till Beatlarnas "Day Tripper") är powerpoppärlor som vilket
amerikanskt band som helst på etiketten Rainbow Quartz
skulle vara helnöjda med.

Det handlade mycket om marmelad på 60-talet. Beatles sjöng
om Marmalade Skies och vi ska icke heller förglömma den
utsökta skotska grupp vilka också tog sitt namn efter en
fruktröra.

Michael och Johanna Klemmé, vilka utgör Marmalade Souls, var
knappast med på den tiden men kan lik förbaskat göra
klassisk pop. En musikform som alltid har sina rötter i
sagda decennium. Detta oavsett om ni gillar det eller inte.
Detta par visar vilken otrolig begåvningsreserv vi har i det
här landet när det gäller den här typen av musik. I
stämsången hör jag ekon från engelska Nirvana och som jag
tidigare sagt. Den som kan gruppera om de klassiska ackorden
till en ny popdänga har talang.

Buddy Holly skrev en gång också en låt med titeln Words Of
Love och visst var det Equals som ursprungligen använde sej
av Baby Come Back. Här handlar det inte om de låtarna utan
om en ren återanvändning, förmodligen oavsiktlig, av
titlarna. Men klassisk pop, det är vad det är, och något
skivbolag borde vara intresserat av det här materialet. Får
det här paret tillfälle att göra ett album så finns gott
hopp om ny förbättring av landets handelsbalans.

4/5

Dom kallar sig Marmalade Skies (sic) och har gjort en demo
bestående av tre spår ren och skär popnostalgi som får huden
att knottra sig på alla Merseybeatfreaks.

Bakom gruppnamnet, som naturligtvis är lånat från
textraderna i Beatles "Lucy In The Sky With Diamonds",
döljer sig Micke & Johanna Klemmé "Words Of Love", "Say
Goodbye" och "Little Fairy Girl" är tre av deras egenhändigt
ihopknåpade låtar där harmonierna, melodierna, deras
utmärkta sång och släktskapet och kärleken till "the fab
four" utgör granna grundpelare.

Tror ni inte oss så lyssna på P3 Demo den 15 maj för då
spelas "Words Of Love". Och givetvis hoppas vi på både fler
låtar och livegig framöver.